Grunden till en bivänlig och hållbar biodling – del 1

Avståndet mellan superorganismer

Binas natur:
En bisuperorganism är anpassad till att leva med stort avstånd till andra.1,2

Effekt:
I stort sett ingen felflygning av bin mellan olika superorganismer.3,4,5 Därmed består en superorganism av de bin som härstammar från drottningen. Det stora avståndet leder också till en minskad smittspridning och risk att en drottning hamnar i fel superorganism efter parningsflykten. Ett stort avstånd har visats att leda till en längre livslängd, högre honungsproduktion och färre Varroakvalster per bi.3,5 Den minskade smittspridningen är en förutsättning för utvecklingen av en hållbar relation mellan bina och deras sjukdomar och parasiter.6 För dig som biodlare innebär ett stort avstånd naturligtvis längre vägar.

Nackdelar med litet avstånd:
Betydande felflygning med smittspridning, reinvasion och högre angreppsgrad som följd.3,5 Den omfattande smittspridningen leder till att binas sjukdomar och parasiter blir allt mer skadliga.6 En bisuperorganism består då till stor del av bin från andra superorganismer. Så länge bikupor placeras bredvid varandra kan en biodling inte anses som bivänlig eller hållbar.

Praktiska tips:
Redan ett tiotal meters avstånd mellan bisuperorganismerna kan leda till en avsevärd förbättring.3,5 Låt dig inte begränsas av din tomt – optimalt är hundratals meter.1,2 Lantmäteriet ger dig kontaktuppgifter om markägaren vid uppgift av fastighetsbeteckningen som du hittar bl.a. på hitta.se. Bikupor kan exempelvis spridas ut längs en väg eller promenadstråk. Om du vill göra ännu mer kan du skapa tydliga visuella skillnader mellan dina bikupor och uppställningsplatser: olika material, form, färg och mönster samt höjd, väderstreck och vegetation.

Läs nästa del om densiteten av superorganismer genom att klicka här.

Gå till översikten om grunden till en bivänlig och hållbar biodling genom att klicka här.

 

Källor:

    1. T.D. Seeley, Honey bees of the Arnot Forest: a population of feral colonies persisting with Varroa destructor in the northeastern United States, Apidologie 38, 19–29 (2007)
    2. P.L. Kohl, B. Rutschmann, The neglected bee trees: European beech forests as a home for feral honey bee colonies. PeerJ 6:e4602 (2018)
    3. T.D. Seeley, M.L. Smith, Crowding honeybee colonies in apiaries can increase their vulnerability to the deadly ectoparasite Varroa destructor, Apidologie 46(6), 716–727 (2015)
    4. R.W. Currie, S.C. Jay, Drifting behaviour of drone honey bees (Apis mellifera L.) in commercial apiaries, Journal of Apicultural Research 30(2), 61–68 (1991)
    5. T.L. Dynes m.fl., Reduced density and visually complex apiaries reduce parasite load and promote honey production and overwintering survival in honey bees. PLoS ONE 14(5):e0216286 (2019)
    6. I. Fries, S. Camazine, Implications of horizontal and vertical pathogen transmission for honey bee epidemiology, Apidologie 32(3), 199–214 (2001)