En positiv bieffekt av att hålla bin, som jag inte visste om skulle inträffa, är att jag har blivit mycket mer uppmärksam på det som sker runt omkring mig i naturen och i bisamhället. Det är som att jag lever närmre årstiderna och cykliciteten som finns i dem. Jag lägger märke till saker i naturen mer och följer det som händer mer ur ett biperspektiv. Ju mer bivänligt mitt biodlande har blivit desto mer förundran och skönhet har jag upplevt i mötet med superorganismen och naturen i övrigt.
På de breddgraderna som jag bor på har våren tvekat ett tag men vi har haft en del dagar där bina varit ute och flugit. I denna tid börjar en expansiv fas där superorganismen börjar växa och bli större för att slutligen föröka sig och bli till två (eller fler) superorganismer, nästan som en celldelning. Detta sker ju vid olika tidpunkter i landet, hos mig brukar det vara midsommarveckan. Sett från ett regionalt ovanifrånperspektiv tänker jag mig att det blir som en våg av svärmar som, nästan som när blommor slår ut, sprider sig över landet från söder till norr.
Efter denna fas har jag noterat att superoganismen ofta går in i en viloperiod där det blir lugnt och stilla någon vecka för att bli mer aktiv igen. Mot sensommaren och förhösten när förråden är fyllda minskar aktiviteten i takt med att värmen avtar. Jag ser samma händelse i naturen i övrigt där fågelkvittret som var högljutt i april och maj tystnar och djuren ägnar sig åt att ta hand om barnen och göda dem inför vintern. Under senhösten och vintern blir det än mer stilla hos superorganismen men när våren kommer åter så påbörjas expansionen och utvidgningen igen.
Från ett filosofiskt perspektiv ser jag principen om expansion och sammandragning som något som kännetecknar livet, ja till och med det rum livet finns i. Från hjärtat och lungornas expansion och sammandragning till livmodern som i sina sammandragningar pressar ut det nya livet; i dag och natt, aktivitet och vila; från knopp till blomma till frö och på hösten verkar det som själva livet i växterna tycks dra sig inåt; från grundämnenas bildande i stjärnorna till pupillens utvidgning och sammandragning, ja kanske till och med universum lever i en cyklicitet, i en expansion och sammandragning. Som jag ibland säger till mina elever, tänk om dessa 13,8 miljarder år är bara ett andetag i universums liv?
Även om mina tankar ovan är på ett lite mer filosofiskt plan så tänker jag ändå att det kan vara värt att reflektera över en fråga som kommer till mig: hur påverkas superorganismen om vi som biodlare går in i balansen mellan aktivitet och vila hos den och driver den att vara i mer expansion?
Nu börjar det bli svärmtider i delar av landet och när superorganismen förökar sig söker den en ny boplats. Här finns det en rädsla hos en del biodlare som låter bina svärma att de ska bosätta sig på ett, från människoperspektiv sett, olämpligt ställe. Detta går att komma förbi genom att ställa upp svärmfångstkupor. Här följer lite av mina erfarenheter att arbeta på detta sätt.
I den bygd där jag bor är många av människorna positivt inställda till bin så jag ställer upp tomma boplatser, av olika format på olika platser runtomkring. Jag har fått ställa i jakttorn, i träd, på tomter etc. Jag har ställt kuporna på olika höjder och jag ställer också upp tomma kupor där jag redan har ett samhälle, min erfarenhet är att superorganismen inte har något emot att bosätta sig nära en annan superorganism eller att det spelar så stor roll vilken höjd den är på. Jag brukar dock flytta den till ett annat ställe om det är för nära mellan dem för att minska smittspridning etc. Uppställning av svärmfångstkupor skall anmälas till bitillsyningsmannen för ens område. Volymen på svärmfångstkuporna har jag satt till mellan 30-45 liter.
I den tomma kupan har jag satt en eller flera kakor från ett samhälle som jag vet inte har varit sjukt. Ju mer vax desto mer attraktivt verkar det ha varit eftersom det går åt mycket energi att driva fram vax och överlevnadschanserna ökar om nektarn kan användas till honung istället enligt min tolkning.
Jag har också använt mig av citrongräsolja, doppat lite på en tops och lagt in men också köpt små ”ampuller” vilket kan verka lockande vad det sägs. Jag har aldrig vaxkakor med honung i de tomma kuporna på grund av att det kan locka andra bin än spejarbin och andra djur till kupan, till exempel getingar och myror.
En viktig erfarenhet jag har gjort är att kontrollera med jämna mellanrum att det inte flyttar in getingar i kuporna, bina har valt bort de boplatserna då.
När svärmtiden börjar har det varit väldigt spännande att gå runt och titta på svärmfångstkuporna och se när det är spejarbin där och se hur de sonderar kupan och sedan slutligen väljer en boplats. Jag har haft turen att få se en gång när en superorganism flyttade in en ny bostad, det var en fantastisk upplevelse.
När svärmsäsongen drar igång använder jag ofta min hörsel för att lyssna efter om det är något samhälle som svärmar, det är ofta ett ganska påtagligt surrande eller brummande i luften. Då brukar jag försöka följa dem och se var de slår sig ned. Ofta sätter sig svärmen i en gren i närheten och när jag vet var de är så har jag ibland fångat in svärmen då, om de har varit åtkomliga. Det har också varit så att jag har fångat in svärmar som sitter på ett ställe där det inte är helt optimalt att de sitter medan de bestämmer sig, t.ex. bredvid en gångväg. Jag vet att Hannes har spärrat av och hängt en lapp för att ge superorganismen tid att bestämma sig.
När jag tagit ned svärmar så har det varit på lagom höjd, jag klättrar inte högt för säkerhetens skull och jag låter hellre bina bestämma själva var de vill bo. Det är också alltid förenat med risk att man skadar eller dödar organismen om man försöker fånga den själv. När jag tar ned svärmar har jag med mig en såg, en sekatör och vatten i sprayflaska. Det kan också vara bra att ha skyddsdräkt och handskar även om jag inte alltid använder det, jag tycker om att vara nära svärmen utan något mellan oss, det gör att jag är mer försiktig men också ger det mig en starkare närvaro. Jag rekommenderar dock inte att ta ned svärmar utan skydd om man inte är van. Först sprayar jag svärmen med vatten för att det inte ska flyga upp så mycket bin. Sedan klipper jag av grenen den sitter på och lägger grenen och svärmen i en specialbyggd låda som är välventilerad. Jag låter dem vara i lådan över natten och sedan erbjuder jag dem en boplats dagen efter på kvällen genom att luta en bräda framför flustret och hälla ut dem på brädan. Har man ordnat med svärmfångstkupor eller färdiga boplatser som till exempel stockkupor är väl dock det bästa att låta svärmen få bestämma själv utan ingrepp.
Jag hoppas några av erfarenheterna kan vara till nytta för andra så att vi kan sträva mot en mer bivänlig bihållning!
Per Molin